Jag vill inte vara rädd. Varför måste jag vara rädd?

Sitter med tårar i ögonen och jag vill bara bryta ihop i någons famn. Jag vill inte vara så här nere och ledsen. Hela min kropp är full av sadness. Vill bara sova bort (livet) och vakna må bra och vara glad. Göra saker, göra skillnad, komma bort, komma hem. Komma till någons kärlek och acceptera den. Älska mig själv och slippa detta hat och denna konstanta känsla av att jag inte duger. Vart är elden vart är ilskan, den bra ilskan som tar mig någonstans? Jag har tappat den. Den bara kommer vissa dagar. men sen krasar jag ihop. Inte ens det. jag bara sover, och förbannar och sover och förbannar.
Ska jag börja med antidepressiva, kommer det verkligen hjälpa? Känns som läkaren bara skriver ut piller. Vad vill jag ha hjälp med? Har inte ens kraft att beskriva hur jag känner i talat ord. Allt som kommer ut är gnyn och tårar.
Vad ska jag göra? Det blir bättre snart. Jo men visst det blir bara värre ju länge tiden går. Kommer ingenstans. Försöker med allt jag orkar att må bra. Jag vill vara positiv, vill vara produktiv, vill förändras och förändra. Men jag är så rädd och det är alldeles för lätt att stoppa huvudet i sanden.


Åren går och jag blir bara bättre på att försvara ledsamheten inte växa ur den. När man man dåligt nog? Är jag hopplöst fall av selfloating?